Eftersom de flesta av oss som älskar fotboll är svårt skadade nördar faller vi lätt in i meningslösa diskussioner. Som villken liga som är bäst. Det är lite grann som att sitta runt köksbordet med sina manliga vänner och lägga ut foton på våra flickvänner på bordet och sedan försöka resonera oss fram till vem som är snyggast. Svaret är enkelt. Min tjej är vackrast. Eftersom jag älskar henne.
Jag började skriva om italiensk fotboll efter att ha sett en grovt vinklad och extremt fördomsfull krönika om VM 2006. Jag fick nog helt enkelt. Jag var extremt trött på medias ignorans, och lathet. Det fanns inte så många som älskade italiensk fotboll i media då. De flesta ville till London eller Vångavallen. Allsvenskan och Premier Leauge dominerade fullständigt. Fördomarna om italiensk fotboll sitter djupt i urberget. Det verkar omöjligt att få bort alla lata, slentrianmässiga tyckanden, alla gaphalsiga fördomar om tråkigt spel, diviga stjärnor och filmande lipsillar. I många stycken var sanningen precis tvärtom. Och är fortfarande!
Tillräckligt länge har vi som älskar serie A stångat våra huvuden blodiga mot en ignorant och tröttsam vägg av anglofiler. Efter ett tag har jag insett två saker. 1. Att vi som älskar serie A trots allt är fler än vi tror, och att det som förenar oss är långt mycket mer än det som skiljer oss åt. 2. Att inte alla kommer se fotot på min älskade flickvän och tycka hon är snyggast i världen, och att det är helt okej att det är så.
Jag behöver inte hela Sveriges godkännande för att älska Bari-Udinese en folktom söndagseftermiddag. Jag behöver inte alltid hamna i försvarsställning. Ibland när jag lyfter blicken är det inte ens någon där och angriper. En del tröd i skogen av långfinger är faktiskt bara väderkvarnar.
Kärlek ska inte behöva försvaras.
Just nu är det stort fokus på Italien här i Sverige. Det beror narturligtvis nästan enbart på Zlatan Ibrahimovic. Han är en livs levande folkrörelse helt på egen hand. Han får resebyråer att lägga om sina resor, han får människor att byta favoritlag, och han får upp intresset för italiensk fotboll till nivåer som vi inte sett sedan nittiotalet.
Italiensk fotboll har varit nere och vänt. Kostymen har sytts om för att passa en betydligt magrare gentleman. Priset man fått betala för detta är att man halkat efter på en del statistiska tabeller. I Europa går man för tillfället inte lika bra som England, Spanien eller ens Tyskland. Men vi ska också komma ihåg att CL knappt börjat. Finalen spelas i Maj.
Inter är regerande mästare. Inget engelskt lag tog sig ens till semifinal i våras. Inte heller Spanien hade något lag bland de fyra bästa
Italiensk fotboll har precis återhämtat sig från den största förtroendekrisen någonsin. Det är som att se ett nyblivet nyktert fyllo komma vacklande ut ur Rehab. Nu finns det bara en väg. Framåt. Serie A är som ett åldrat rockband som brukade sälja ut de största arenorna i världen. Men något gick väldigt snett och man gick ner sig, drogade sig bortom sans och vett. Nu har man börjat komma på fötter igen, men det är långt till de stora arenorna, närmare till den lokala puben på hörnan.
Samtidigt är minnet extremt kort. 2008 talades det om italiensk fotbolls stora kris. Trots att Milan vann CL året innan, trots att Italien var regerande världsmästare. Ibland känns det som som folk VILL att italiensk fotboll ska vara i kris. Det blir väldigt snabbt väldigt personligt. Som om ett gäng strandraggare legat med din fru under en varm sommar i Rimini.
I England lyfter luftskepp efter luftskepp med hjälp av vinden från halvkriminella storfräsare från Asien eller USA. Supportrarna har fått känna den lätt beska eftersmaken av en seger som är köpt för pengar och från folk som inte för en enda sekund delar deras övertygelse. Är det värt det? Till varje tänkbart pris?
Går det att köpa sig lycka och framgång och vad händer den dagen när riskkapitalistIerna hittar en ny uppblåsbar docka att pumpa in sina pengar i ?
Italien är nästan alla ägare fortfarande italienare och en överlägsen andel är också själva fans.
Serie A kanske tappar i förhållande till de andra stora länderna. Men det är okej. Så länge jag lever och andas kommer jag alltid älska henne, som en livskamrat genom det här märkliga livet.
