Det har varit en fin helg. Fulla hus i Gävle, Stockholm och mitt gamla blåmärke: Göteborg.

Fantastiskt. En del har haft fina fotbollströjor på sig. Roma, Inter, Milan, Juventus och, lite otippat, Lecce. Alla har fått gratis böcker. Utom en. Killen i Gävle som blev utan eftersom jag glömt böckerna. Vill du ha så maila mig.

Tack alla som fyllde salongerna och gjorde detta till en helg att minnas.

Nu sitter jag på ett tåg genom ösregnet. Jag vill hem till min familj och bara skrota runt i för stora långkalsonger. Kommer plötsligt att tänka på hur den gode Bobo, Vieri alltså, lurade (?) folk med att han alltid sov i Inter-pyjamas… Bobo är mer seriefigur än människa. Givetvis är han en hjälte.

Jag blir väldigt glad av alla människor som kommer fram efter föreställningen och vill snacka italiensk fotboll. Ibland kan man få den felaktiga uppfattningen att vi inte finns längre, att alla som en gång älskade serie A nu hejar på Barcelona. Det är inte sant. Vi finns. Vi har den italienska fotbollen som en drog i blodet.

Livet handlar till stora delar om att byta perspektiv. Möblera om. Allt!

Skallen, hjärtat, lägenheten. Jag älskar när min hjärna byter spår, när den hackar och frustar där på bangården och plötsligt får mig att se saker på en annat sätt. Det är fantastiskt.

Som det här med Inter. Jag har aldrig gillat Inter. Ingen jag känner gillar Inter. Men jag svänger nu. Det är ett fantastiskt lag. Det slår mig att min antipati är samma sak som en sorts motvillig kärlek.

Jag tycker illa om något eller någon som jag egentligen tycker bra om!

Jag vill inte tycka om ett lag som tränas av Mourinho och knappt har en enda italienare i laget. Men Inter är som en stenhårt strängad fiol, en konsert av Verdi. Ger man sig tid att lyssna, titta och ta in, så framträder något annat, en textrad sjungen baklänges om stenhård kärlek, om ett svart och blått Milano där i dimman. Ett varmt, blålila hjärta.

Det är svårt att gilla Inter, lättare att älska i smyg, bakom nedragna persienner.

Jag kommer aldrig älska Inter. Jag älskar Roma, Jonna, Milo, Totti, Thåström, Gli Azzurri, Grosso och Lippi.

Men jag tycker om Inter som man tycker om en förvirrad pitbull som ingen tycker om, som bara skäller, men innerst inne mest är en söt liten valp med blöta ögon och kärlekstörstande hjärta.

Här finns mer om Inter, ur dagens Expressen; http://fotboll.expressen.se/Nyheter/1.1788609/marcus-birro-den-storsta-aterkomsten