Det har varit några tuffa dygn. Igen.
En del av det jag gör lockar fram ilskan hos folk. Som svart regn över en skitflod. Alla hoppar gärna i den. Alla tycks älska att flyta med hatet, med skiten, med idiotin. Det krävs mod för att orka hugga tag i en utskjutande gren, hiva sig upp, tänka efter; ”Varför hatar jag den här människan, varför orkar jag inte formulera en enda ren tanke, och varför älskar jag att ödsla energi och mörker på detta nedbrytande hat?”
Jag skrev en text om Gud i en kristen tidning som heter Dagen. Sedan startade kampanjen.
Den har två syften. Dels att attackera mig som person, den älskar att måla upp mig mig som något jag inte är. Och den vill framställa mig som en förbannad lipsill som inte kan ta kritik.
Jag ska bespara er det värsta. Låt mig klargöra att det är i nivå med ”du ska dö din tattare” jag hoppas du knarkar ihjäl dig” och ”dina barn ska dö ditt svin.”
Det är råttans svans och den kan man möjligen hugga av.
Det är värre med råttan. Det är människor som av olika anledningar snickrat upp sig sin egna pissiga små plank om nätterna i de sociala mediernas park.
Det är människor som i en sorts bitterhet anklagar mig för att vara allt möjligt, och för att inte vara en del annat.
Råttor håller ofta till på bakgårdar. Råttor älskar att sno åt sig resterna av de andras sopor. Råttor älskar sina brunnar. Råttor tycker mycket om att gräva hål i det vi andra inte ens vill se åt och sedan sluka skiten i en enda tugga.
De vill allra helst hamna i det ljus som jag arbetat mig till. Givetvis anser de att jag inte är värd ljuset eller plattformarna jag har arbetat mig till. De skriver att jag borde få sparken från alla sammanhang.
Som om allt det jag gör bara blivit mig givet. Som om jag inte ägnat miljoner timmar och hårt arbete för att äntligen kunna leva på att skriva.
Debatten med Nyheter 24 har jag redan tagit. Han piskade upp sådana lögner och så mycket fullständigt skitsnack att jag till slut var tvungen att säga ifrån. Jag försöker undvika det men när någon som vill bli tagen på allvar ljuger sig blå om vem jag är vad och vad jag skrivit är det min skyldighet att få ge min version.
Råttan använder erkända plattformar åt att sprida sina lögner. Råttan älskar svansen lika mycket som svansen älskar råttan.
Björn Brånfelt skriver i tidningen Dagbladet att jag ”passerat över gränsen in i den religiösa galenskapens sista, fuktiga utmarker.”
Fyndigt skrivet? Ja, kanske. Om man inte är den som drabbas. Grejen är att de flesta håller käften. Inte en enda av mina ”mediala” vänner har hört av sig och uttryckt sitt stöd. De är glada att detta inte handlar om dem. Men en dag handlar det om dem, och då hade de önskat att de haft någon på SIN sida.
Jag vill ändå tacka alla läsare som hört av sig i alla former och tagit sig tid åt att höra av sig med stöd under de här dagarna. Ni har varit som solen på parkettgolvet efter ett lång, hård vinter.
Är det okej att skriva att någon blivit galen? Ja, tydligen. Det är också efteråt ännu mer okej att gå ut och skriva vilken jävla lipsill och offerkofta den där förbannade Birro är.
Men stämmer det? Är jag en förbannad offerkofta för att jag redovisar hur min värld ser ut? Jag lovar er att inte ett enda ont ord slår ner mig. Ingen spik bankar ner mig i marken. Tvärtom.
Det är hatarna som är de riktiga lipsillarna. Jag redovisar, ifrågasätter, och veckan efter kan ni ge er fan på att jag skriver om det som ligger mig nära med samma noggrannhet, med samma yrkesstolthet och med samma övertygelse.
Ett riktigt offer kryper ihop i ett hörn och gnäller som ett barn. Jag redovisar hatet, och omvandlar det sedan till energi. Det är en viss skillnad. Ett riktigt offer, en riktig lipsill, hatar anonymt och utan avsändare, är missunsam, avundsjuk och en lögnare.
I det ljuset, vem är lipsill då?
Jag har medvetet valt att inte ta striden med flera andra som hävt ur sig hat och lögner den här veckan. Jag orkar inte helt enkelt.
För trettio år sedan läste jag med visst nöje GP. Under lång tid var GP den enda tidning som överhuvudtaget kom ut i Göteborg med omnejd. Då skrev Jan Hansson på sporten där.
Nu gör han inte det längre. Sedan drygt tio år är han degraderad till Borås (en fin stad i övrigt) där han skriver artiklar.
Nu senast skriver han bland annat: ”När muppar som exempelvis Marcus Birro mest svamlar sätter Lagerbäck fingret på viktiga strategiska detaljer.”
Tiden har hunnit ifatt och rusat förbi den gode Hansson. Han har svårt att förlika sig med att fotbollen utvecklats sedan hans storhets tid, på sjuttiotalet.
Varför känner han sig manad att degradera mig till en mupp som svamlar? Jag tar det jag gör för italiensk fotboll på lika stort allvar som Jan Hansson gjorde innan han rasade ner i bitterhålet. Det är rörande hur han degraderar sig själv till en förbannad tonåring som inte kan berömma Lagerbäck utan att samtidigt ge mig en känga.
Varför?
Därför att det är okej att ge mig en känga. Alla tar chansen. Hela mediaträsket rapar åt samma håll. Ingen frågar varför. Alla bara gör. Alla gör det för att alla andra gör det. Ingen orkar tänka en enda egen tanke. Ingen står upp och frågar vad det är som händer.
Hansson skriver vidare att han älskar Ola Andersson taktiska kunnande, och hans ritningar på den elektroniska tavlan.
Bra. Men fotboll, Hansson, är inte längre enbart löpvägar och smarta taktiska utopier.
Fotboll, särskilt den italienska, är känslor, passion, berättelser, historia, stolthet, tradition, värdighet, sammanhang, kläder, stil, samhörighet, känslor inte minst, känslor i tusental.
Är det också ett svammel? Är alla som älskar den delen av fotbollen muppar?
Hansson har legat gömd under samma trötta sten i trettio år. Han borde veta bättre.
Ni får tycka vad fan ni vill om mig. Men ni sa vara ärliga, och ni ska inte ljuga. Ni ska bete er anständigt och värdigt. Ni ska också veta att svansen som älskar er är fasansfull och ni ska veta att den finns till bara så länge ni legitimerar jakten på människor som är naiva och dumma nog att stå för vilka de är i alla lägen.
Ni ska veta att jag gärna tar en debatt om det jag skriver. Men ni ska också veta att jag aldrig tar en debatt med någon börjar sin kritik med att avfärda mig som mupp, svamlare, galning apa, tattare, idiot, spaggehora, negerjävel eller annat.
Ni ska också veta, att den här offerkoftan, den här förbannade lipsillen som ni älskar att jaga, alltid kommer använda ert hat som bränsle. Jag kommer alltid försvara serie A mot idiotin och jag kommer fortsätta att kräva ansvar och sanning av dem som ljuger om det jag skriver och den jag är.
Jag tänker fortsätta att reagera med hjärtat och dratta på arslet med jämna mellanrum. Jag tänker fortsätta montera ner mina murar. Jag kommer fortsätta vara den jag är.
Med kärlek överlever jag er alla.
