VÄXJÖ. Vill man följa vinterns första delfinal av Melodifestivalen kan man till exempel slå på tv:n om sisådär 20 minuter. Eller plocka fram datorn och kolla på SVT Play. Då blir det ju den enklaste sak att även hålla ett öga på Super-Jossans och Pappa Pops liverapportering här på expressen.se. Då får man det bästa av två världar, utan att knappt behöva anstränga sig.

Just nu: Hence instruerar general Björkman. Sett från rad 15.

VÄXJÖ. Nu är publiken på plats i Viva la vida-hallen. Lakers hemmais ligger under våra fötter. Det är i princip fullsatt. Typ 5000.

Jag tänkte spika betygen under repet. Men Hanna liverapporterar för fullt här.

Hörs.

Loreen gör knäböj i Växjö. (Foto: Lindwall)

VÄXJÖ. Loreen avslutar eftermiddagens rep och ”Euphoria” är fortfarande min personliga favorit i det här startfältet. Känns modern, och inte alls lika konstig på scenen som ”My heart is refusing me” föreföll i fjol. Känns bäst just nu, helt enkelt.

Knytnäven är central i ”Jag reser mig igen”. (Foto: Lindwall)

VÄXJÖ. Thorsten Flinck är inget Linda Bengtzing-proffs på scenen, men nerverna som dallrade i går verkar ha lagt sig en smula. Det är repetitioner för ”Jag reser mig igen” just nu. Och man kan väl säga att det är exakt vad Thorsten gjort; rest sig efter gårdagens ångest-framträdande.

Sen hur det går.., och så vidare.

Marie Serneholt förnekar sig inte. Det där leendet har vi sett förut. (Foto: Lindwall)

VÄXJÖ. Så har Pappa Pop gett veckans första intervju… Det var gamla lokalblaskan SLA (Skaraborgs Läns Allehanda) som knackade på dörren. Bitter konkurrent till SN (Skövde Nyheter) på den tiden jag var sportreporter i stan. Det var drygt tjugo år sedan. Då slogs man med Per Engelbrektsson & co om senaste handbollsnytt. Nu är allt gammalt groll glömt. Det blev en trevlig pratstund om jag får säga det själv.

Marie Serneholt lär väl ha gett några hundra intervjuer de senaste veckorna. Nu har hon dessutom repat igen. Hennes låt heter ”Salt and pepper”. Det skulle förvåna mig en hel del om den gick som en raket i morgon.

Dead by April, så heter dom. (Foto: Lindwall)

VÄXJÖ. Growl är sångstilen som praktiseras av Dead by April mellan varven. Men är det poängen? Är inte poängen snarare den där Backstreet Boys-liknande poprefrängen?

Vi får se, vi får se.

På repet öser hur som helst bandet på som om det var Monsters of Rock som pågick.

Gladys, Blossom och Kayode. (Foto: Lindwall)

VÄXJÖ. Det är tio år sedan Melodifestivalen blev med delfinaler. 2002 vann Afro-dite. I år tävlar dom med en låt som heter ”The boy can dance”. Dansig disco som den lät en gång för länge sedan.

Kan gå lite hur som helst.

Daniel Karlsson, dagen efter nattattacken. (Foto: Lindwall)

VÄXJÖ. The Moniker sjunger ”I want to be Chris Isaak (this is just the beginning)”. En schlager som skiljer sig radikalt från fjolårets skrällnummer ”Oh my God!”. På ett bra sätt. Oklart om den har bättre chanser, dock. Det får jag återkomma om.

Abalone Dots – Västervik Chicks. (Foto: Lindwall)

VÄXJÖ. Jag har haft ett gott öga till Abalone Dots sedan de debuterade för fem år sedan. Nu gör de schlagerdebut, på svenska språket dessutom, Västerviks svar på Dixie Chicks. Låter bra. Imponerande stämsång, utan någon som helst körhjälp. Lite Abba över det, fast Frida och Agnetha var bara två.

Bananen har inlett fredagens repetitioner. (Foto: Lindwall)

VÄXJÖ. Tågkaos i Stockholm, men det löste sig. Lillemägi och undertecknad fick kasta oss i taxi ut till Arlanda och tog första bästa propellerplan till Växjö. Framme i god tid (tjugo minuter) till dagens första rep: ”Sean den förste banan”.

Dingedingedingding rimmar på king.

Sean Banan är en komisk supertalang. Given favorit bland de yngre, men rolig för alla med barnasinnet i behåll.